Det vita skåpet i det rosa rummet

Det finns nästan inga lådor kvar nu.

Jag har tömt alla utom två.

Vi väger 59,9.

Det är bara den gröna brödrosten och lådan med andra köksprylar som får fortsätta i mörkret ett tag till.

Fast jag kunde inte låta bli att tjuvkika lite. Se vad det var jag packade ner för tre år sedan.

Försöka minnas vem jag var då.

Det är fina saker och jag tänker att det är lite synd att det bara ligger där.

Men det finns redan allt där jag bor nu. Det är inte mitt hem.

Jag har ännu inte hittat dig. 

Eller om det är du som inte hittat mig.

En kopp kan inte skada tänker jag. Eller ta så mycket plats. Så jag tar fram en.

Jag sprider min samling koppar. 

En i Uruguay. 

En på jobbet och nu en här, i provinsen.

Det är något över denna platsen som känns familjärt. Något som tar mig hem.

Vart nu hem än är.

Att vara här är som att bli påmind av en känsla som kändes bra. 

Jag har hört att man återvänder till de platser där man minns att man var lycklig.

Det här måste ha varit en sådan plats.

Det är underligt. Det är inte fint som i min låda med köksprylarna.

Det är smutsigt, övergivet och ologiskt.

Men människorna här är vänliga. De tittar på en med ögon som känns ärliga.

Jag vill vara en av dem.

Jag vill också vara en öbo. Fast det här inte är en ö.

Vi är mellan eklipser nu. Egentligen vet jag inte vad det innebär, men inbillar mig att det gör något med mig.

Jag känner mig som två personer.

Två personer som drar i varandra.

Som inte kan bestämma sig. Komma överens med varandra.

Jag vill vara en. 

Inte två.

Det är som att jag är rädd för att gå miste om någonting som jag inte ens känner till.

Det är mitten av Juli.

Jag är trettioett år gammal och har precis flyttat in i ett rosa rum.

Det är jag som har valt färgen.

Jag tittar mig omkring och ser att allt jag har är lite barnsligt.

I den vita möbeln, den jag köpte för längesen och som fått bo på andra platser är nu tillbaka i min ägo. Målarna målade den vit igen.

Det är i den jag förvarar lådorna som ännu inte hittat hem.

Där förvarar jag också mina papper, fotografier, brev och vykort.

Minnenas skåp.

Igårkväll bestämde jag mig för att ta fram dem. Minnena.

Tanken har funnits där sedan en tid tillbaka.

Jag kastade mycket. Jag lyckades att inte bli sentimental.

Det kändes bra efteråt.

Jag kände mig lättare.